emelie

jag kom dit, förvånad. en man satt vid en brasa. ensam. hade ett block i knäet. en penna i handen. vi hälsade på varandra. jag önskar att jag hade pratat med honom, men han kanske inte ville. han kanske sökte sig dit i samma syfte som mig. ensamhet. tid att tänka. han kunde ha ritat, skrivit memoarer, dikter, självmordsbrev. en blå moped hade han också. jag hade en hund. han verkade inte störas av min närvaro. han tittade upp, sa hej, tittade ner igen. jag undrar vad han gjorde. söker han sig också till ensamheten som jag? är han som mig?

AHAHAHAHAHAHA dedär skrev jag för två år sen. 1 maj 2006 HAHAH första gången jag träffade Jenka men de visste jag inte då men nu vet jag och det är lika kul att tänka på det varje gång. Och så roligt att läsa, vilken deppig typ jag var HAHAHA aldrig mer.

Jag har ju Erik nu :) <3

Sen så sitter jag och klurar lite på vad jag ska ge Ingela i inflyttningspresent. Jag har en ide, en riktigt bra ide faktiskt! Men jag kan inte säga det här för om Ingela skulle läsa så blir allt förstört!

Som då jag tog körkortet och skrev det här "för Lovisa och Magda läser ju aldrig". Men Lovisa läste och min överraskning dagen efter blev förstörd. Buhu.

Men nu har jag bestämt vad jag ska göra åt Ingela, måste bara leta upp rätt saker till de. Sen är jag nöjd!

Tillbaka till Eriks studentpresent också, måste prata med Amanda för hon vet nog vad jag borde köpa. Hon verkar kunna sådant! Jag hoppas iallafall på henne!

Nej, jag är så nöjd nu över Ingelas inflyttningspresent att jag bara sitter och ler.
Nu ska jag skriva på en lapp vad jag ska göra åt henne. Måste få berätta för någon.

Ps. ERIK ÄR BÄST :)

Igårkväll, fredagkväll, var det minnesgudstjänst för dig.
Det var så fint, samtidigt som det var det tyngsta jag varit med om.
Kyrkan var full. Fylld med människor som ville sörja, minnas och älska.

Du var en sån fin människa Marcus. Det är så synd att inte fler upptäckt det tidigare. För nu är det för sent.
Men det är först nu så många märker vilket stort avtryck du gjort i deras liv. Ett avtryck dom kommer bära med sig i resten av det.

Jag är så glad att jag fick lära känna dig. Så glad att jag fått vara din vän.
Du har gett mig så många minnen. Speciellt såna jag kan glädjas åt. Såna minnen jag ler av att ägna en tanke.
Visst kan jag ångra att vi inte pratat mer än vi faktiskt gjort sedan vi började gymnasiet. Men jag ska inte ångra något. Jag ska vara lycklig.
Lycklig att du faktiskt varit min vän.

Men hur ont allt detta ändå tar, så är det så mycket gott som följer efter.
Det är när något sådant händer, människor ser varandra. Det är när något sådant händer människor tar kontakt med varandra igen, försonas och förenas.
Det är när sådant som detta händer människor börjar förstå hur kort livet faktiskt är, hur kort tid med varandra vi faktiskt har.
Det är nu som människor får upp ögonen för alla det älskar, och förhoppningsvis tar det vara på den lärdomen och tar hand om alla som det skulle vara den sista dagen vi får vara tillsammans.

Marcus Degerman, vi tänker på dig.
Ingrid, Leif och Martina, med släkt och vänner, vi tänker på er.

Var hemma hos Marcus idag. Det var skönt faktiskt. Jag vet inte hur man ska beskriva det egentligen. Känslan innan var mest att jag inte tänkte fara. Det skulle kännas så fel eftersom jag inte hade varit med honom privat eller något. Jag vet inte, kändes bara så fel.
Men jag och Maggan drog iallafall. Och det var inte så tokigt..

Fick allt berättat igen, av någon som verkligen visste hur det låg till.
Fick veta vad Marcus hittat på för upptåg i sitt liv och fick höra Sebbes sång till Marcus. Det var tungt att se hur Ingrid och Leif började gråta. Det var tungt.

Och orden som stannat kvar är det Leif sa till poliserna då dom sa att dom skulle sluta leta
"Om det var din son, skulle du sluta leta då?"

Sitter nu och klurar på vad jag ska ta till lunch. Jag orkar inte ställa mig och laga någonting. Jag är inte heller sugen på typ.. yoghurt? Men de får nog bli yoghurt ändå, lättast att laga till.
Hm.. undra om vi har några flingor hemma bara säkert inte. Bara pappas sockerbomber och dom passar inte till yoghurt.

Idag ska jag också gå hem till Marcus, plugga körkortet och rida. Wiho. Vilken toppendag. Har inte ens börjat med historian vilket jag faktiskt borde gjort. Dumma Emelie...

Frös hela natten inatt. Sovde med långbyxor och sockar utöver tshirten som jag alltid sover i.

Imorse när jag vaknade var det som om allt hade släppt. Jag var så otroligt slut, jag orkade ingenting. Kände bara inte för något heller. Var som i ett zombieliknande tillstånd.
Men jag är lättad. Lättad för att dom hittat skotern. Det var nog därför allting släppte. En av de första sakerna jag gör då jag kommer till skolan är att börja gråta mitt i klassrummet. Men jag bryr mig inte, det gör inget alls.
Jag är bara lättad.

Nu vill jag bara att han ska komma hem.



Gick aldrig till kyrkan idag, var bara så slut. Jag gick ut med Jolin istället och bara svängde in och pratade lite med Amanda och Lina som var där. På morgonen var jag på församlingsgården och pratade med Karin och Tomas och några präster Victoria som jag egentligen aldrig känt, bara på omvägar.

Försökte med läxorna ikväll, gick inte så bra.
Men nu ska jag snart gå och lägga mig.

Vila i frid Marcus Degerman, du har gett så många så mycket.
Tack.

Man går bara och väntar. Känner mig utmattad nu när jag kom hem. Vet inte varför, det är bara så mycket. Marcus som är borta fortfarande, men dom har ju hittat skotern och det frambringar ju hopp att dom iallafall vet var kroppen borde finnas...

Hoppas dom hittar honom så att han kan få en värdig begravning och slipper vara själv...

Var på körskolan och hade lektion imorse, klarade Fas A två gånger också så de är bara tre grejer kvar nu gånger två? om någon förstod det där. Men måste få klart de snarast så jag kan boka teoriprovet, fyller år om mindre än en månad nu.

Efter det var jag på skolan, men vi slapp arbeta med historian på skolan så jag åkte tillbaka till körskolan då och gjorde klart andra testet, alltså ett på morgonen och ett sen, sen var det hem fort som attan med bussen slänga i mig nån mat sen cykla till kyrkan där jag träffade både Amanda och Lina, skönt att få prata med något.

Samtalet börjar lite avslaget, men senare kommer det igång och man börjar prata om saknaden och allt man inte vet, vad som kan ha hänt, hur det hände och hur det gick sen.. Sen börjar man prata om alla roliga minnen, hur många som älskar honom. Sen börjar man älta igen.
Saken är den att det är skönt, skönt att få prata med någon likasinnad.

Åkte dit på kvällen igen, med mamma denna gång. När jag såg henne gråta hemma, framför mig vid köksbordet brast det för mig med. Jag hatar när min mamma gråter. Hon är min själ. Jag började bara tänka på hur hon skulle må om det var jag som var borta. Min lilla mamma. Så vi åkte tillsammans till kyrkan då och var där till åtta, innan vi åkte på Maxi och stresshandlade för att hinna och hämta Jennie på Balder. Tiden efter det har gått otroligt fort. Vart flög de två timmarna?

Han var den första jag pussade. Och det kommer han alltid vara.
Och för mig kommer han alltid vara den killen som alltid var snäll med alla, den killen som alla gillade.
Du är en av de bästa.

http://www.norran.se/sektion_c.php?id=7323139&avdelning_1=102&avdelning_2=0

Det får bara inte vara sant, även fast det känns som att en sten lyfts från mitt bröst.
Nu vet vi att han finns..

Marcus Degermans skoter hittad

Nyheter Kustbevakningen hittade kl 11.43 den skoter som Marcus Degerman,18, Skellefteå, färdades på när han på söndagen körde ner i en vak på Kågefjärden.

Skotern hittades ca 300 meter norr om Norra Skogsägarnas kaj i Kåge.

Man går bara runt och funderar. Dagen på skolan var otroligt jobbig, men ändå lättare än jag trodde. Jobbigast var att vara i Ahuset, i samma klassrum som Marcus brukade vara i. Allt jag önskar är att dom hittar dig..

Träffade Amanda då jag slutat skolan vid halv fyra möttes vi på kyrkan och satt där länge. Pratade lite med några som jobbade där, den nye prästen Jan, tände ljus. Vi gick förbi hans hus idag också.. det var tungt.
Känner mig hemsk som inte kan gråta.. men jag är ledsen och jag hoppas människor kan förstå det.
Pratade med en som skulle in dit, hade köpt lite mat till familjen. Men det finns inget att veta, det har inte hänt något.

Låt dom hitta honom imorgon.

Det finns verkligen inga ord. Man är bara slut på allt. Vill inte tänka för man kommer ändå ingenstans. Man slutar på samma punkt
"Var finns du?"
Jag tänker på din familj, hur dom ska sitta hemma och vänta på det där telefonsamtalet som bara aldrig verkar komma. Aldrig har tiden gått så sakta.

Kom bara hem.



Var på kyrkan ikväll, tröståt både hemma och där. Träffade alla tjejer i klassen från nian. Det var skönt att inte behöva vara ensam med sorgen och saknaden. Det behövdes inga ord, alla tänkte ändå samma sak.

Imorgon blir en tuff dag

Man önskar att det är en dröm. En hemsk jävla mardröm.
Men det är det inte, du är faktiskt borta och dom hittar dig inte.
Och spåren slutar vid isen.

http://www.folkbladet.nu/2008/01/21/fortfarande-inga-spar-efter-skoterakaren/

Snälla... Kom bara hem...