emelie

Yamyam. Saknar Marcus mest i världen. Jag känner mig tom och ensam. Död, men endå levande. Svårt att beskriva. Det är som då man ramlar och tappar luften. Hjälplös, liten och rädd. 

Någon är arg på mig, egentligen borde jag inte bry mig, men jag gör det ändå. Jag kan inte rå för att jag får dåligt samvete då någon anklagar mig för massa saker, även fast jag själv vet att dom inte är sanna. Det hatar jag mig själv för. Det finns mycket jag hatar mig själv för, mina lovehandels, mitt äckliga hår som förut var långt och tjock men nu är kort och utklippt för att jag dumt nog permanentade det. Jag hatar mig själv för mina breda höfter, mina breda och stora fötter, min näsa, mina okvinnliga händer, att jag är lat så att jag inte orkar röra mig och äter godis istället. Jag hatar också mig själv för att jag inte kommit ut ur denna jävla stad och för att jag inte är lyckad och rik. Det finns mer saker jag skulle kunna räkna upp, det skulle ta en evighet. Jag försöker så gott jag kan att glömma bort allt det onda som hänt och se det positivt. Marcus gör så det går. Han får mig att tycka om mig själv, för det mesta. Såklart man vill ha den där magen som hon på tv, eller dom där brösten hon på bilden i affären har. Kläderna sitter ju alltid så mycket bättre på skyltdockorna än på mig. Om jag ändå hade den kroppen. Det är hemskt att veta hur allting kryper ner i åldrarna. På min mellanstadieskola har nu ett gäng tjejer utnyttjat utvecklingsstörda för att få dom att köpa ut alkohol, sexorna på den skolan har också misshandlat en kille. Då jag gick i sexan tänkte jag knappt på det. Jag kunde i mina vildaste drömmar inte ens tänka mej mig själv onykter. Det fanns inte. Nu verkar det vara en självklarhet.

Allting går så fort. Ettan på gymnaiset gick lika fort som det går att duscha. Snart är jag tjugofyra och gravid, studerande och lägenhetsinnehavare. Det är svårt att ta vara på alla dagar, det är svårt att ta vara på alla stunder som finns. På den där lukten som man kände efter regnet, den man skulle sparat i en burk. Den där solnedgången man vill uppleva för resten av sitt liv. Det där ögonblicket då allting kändes fruktansvärt rätt. Ögonblick man vill spara och minnas för alltid. Ögonblick man säger att man ska minnas. Tre veckor efter är det glömt, då är det ett nytt ögonblick som räknas, som är det man ska minnas för resten av sitt liv. Det är de ögonblicken man glömmer. Ögonblicken man minns är de man chockas av, som piskar dig i ansiktet som en höstvind. Ögonblick man vill glömma, men aldrig kan glömma. Det är de man minns. Det är då man minns precis allting, lukten, ljuset, ansiktsuttrycket, andetagen, ljuden, rörelserna.
Att försöka glömma är lönlöst, hur ska man då få bort dem ur sitt huvud? Hur ska man kunna glömma?
Jag har ingen aning.

Ledig dag, så skönt, som jag längtat. Var på stan med mamma idag. Var givande. Hittade två tröjor, örhängen, trosor och ett par skor! Skorna var inget jag behövde, men dom var bara så fina att jag inte kunde stå emot. Örhängen hade jag tänkt inhandla och tröjorna också. Det vart en gul och en grå. Billigt billigt. Trosorna var också nödvändiga eftersom jag inte vågar använda mina gamla spetstrosor eftersom jag är så rädd om dom så var jag tvungen köpa nya att ha. Tyvärr hittade jag inget av de fina plagg som finns på VeroModa, typiskt, det är bara för att jag bor i norrland. Jag har alltid sagt att norrland suger. Det har varit en bra lördag endå. Pratade med Marcus men han var totalt ointresserad för han tittade på tv, men det måste han ju få göra. Så jag var ute och gick med hunden istället. Inhandlat morsdagspresent också. En lykta från IcaMaxi. Jag förstår inte vad min syster tänkte på då hon köpte en Trisslott och en chokladkaka till mamma på morsdag. Herregud, lite bättre fantasi kan hon väl ha?
Tydligen inte. Snart är det vecka tjugofyra och då kommer Marcus om han någongång kan ta handen ur rumpan och beställa dom jävla tågbiljetterna.
Men som sagt, lördagen har varit bra. Jag har minskat mitt shoppingbegär och jag har femhundrakronor kvar att leva på resten av månaden, det ska nog gå för sig. Om jag inte hittar massor med fina saker på måndag då jag MÅSTE åka till skolan.
Ja, nu minns jag att jag måste plugga också. Det kommer gå åt skogen.

Puss på alla!


HEJ FINA BALLERINA!!

Sista dagen på veckan är slut. Jag är så jävla less på skolan så jag åkte hem efter bilden. Sen saknar jag Marcus massor så jag höll på att börja grina på IcaMaxi. Och jag kände mig som en bortkommen mullvad på Jula då jag och mamma var tvungen gå dit och handla åt pappa. Det har inte hänt så mycket mer i mitt så meningslösa liv. 

 

Mormor mådde bra, men hon är slut. Alla hennes vänner dör och idag räknade hon upp alla begravningar och vilka kistor dom hade. Det var tufft, och hon började bråka med moster Solveigs exman Lasse satt vi mest och skrattade, även fast jag inte förstod nio av tio ord han sa. Älskade mormor.

Dagen gick bra, bullarna blev bra och kärleksmumsen. Idag började även en efterlängtad tvserie med namnet "Project runaway" men dagens avsnitt var inte det bästa. Nästa onsdag är det garanterat bättre.

Två dagar kvar tills pengar, PENGAR PEEENGAAAR!!
 Jag måste köpa ett par nya jeans, massor med tröjor (dock inte svarta) och varför måste det finnas så många snygga kläder på veromodas hemsida och inte i deras affär?! På lördag ska jag i alla fall på stan och hålla koll.

Jag och Marcus pratade om att förlova oss idag, vi har pratat om det länge. Egentligen borde vi kanske vänta, vänta tills han är klar med den förbannade lumpen. Det är ju bara till femtonde december kvar...........................
Men det är ungefär tre veckor kvar tills han kommer till mig igen. Jag älskar honom så mycket han är mitt allt.

Snart är det ett år och sju månader! :)