emelie

Igårkväll, fredagkväll, var det minnesgudstjänst för dig.
Det var så fint, samtidigt som det var det tyngsta jag varit med om.
Kyrkan var full. Fylld med människor som ville sörja, minnas och älska.

Du var en sån fin människa Marcus. Det är så synd att inte fler upptäckt det tidigare. För nu är det för sent.
Men det är först nu så många märker vilket stort avtryck du gjort i deras liv. Ett avtryck dom kommer bära med sig i resten av det.

Jag är så glad att jag fick lära känna dig. Så glad att jag fått vara din vän.
Du har gett mig så många minnen. Speciellt såna jag kan glädjas åt. Såna minnen jag ler av att ägna en tanke.
Visst kan jag ångra att vi inte pratat mer än vi faktiskt gjort sedan vi började gymnasiet. Men jag ska inte ångra något. Jag ska vara lycklig.
Lycklig att du faktiskt varit min vän.

Men hur ont allt detta ändå tar, så är det så mycket gott som följer efter.
Det är när något sådant händer, människor ser varandra. Det är när något sådant händer människor tar kontakt med varandra igen, försonas och förenas.
Det är när sådant som detta händer människor börjar förstå hur kort livet faktiskt är, hur kort tid med varandra vi faktiskt har.
Det är nu som människor får upp ögonen för alla det älskar, och förhoppningsvis tar det vara på den lärdomen och tar hand om alla som det skulle vara den sista dagen vi får vara tillsammans.

Marcus Degerman, vi tänker på dig.
Ingrid, Leif och Martina, med släkt och vänner, vi tänker på er.