emelie

Det finns verkligen inga ord. Man är bara slut på allt. Vill inte tänka för man kommer ändå ingenstans. Man slutar på samma punkt
"Var finns du?"
Jag tänker på din familj, hur dom ska sitta hemma och vänta på det där telefonsamtalet som bara aldrig verkar komma. Aldrig har tiden gått så sakta.

Kom bara hem.



Var på kyrkan ikväll, tröståt både hemma och där. Träffade alla tjejer i klassen från nian. Det var skönt att inte behöva vara ensam med sorgen och saknaden. Det behövdes inga ord, alla tänkte ändå samma sak.

Imorgon blir en tuff dag