En tomhet
Bläbläblö.
Har tråkigare än allt. Känner bara hur less jag är på att vara vaken, att leva överhuvudtaget? Jag står ju bara och trampar på samma ställe. Jag vill ut i världen, helst bli rik direkt så jag slipper jobba mig ihop en förmögenhet.
Pengar är lycka, vem kan inte säga att man blir lycklig av att äta? Att shoppa?
Det blir iallafall jag.
En kort lycka, men den gör mig glad den korta stunden den verkar.
Speciellt maten, jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Men jag kan inte. Jag kan inte låta mig själv äta allt det jag egentligen vill äta. Och jag tänker inte sitta här och säga vad jag äter och inte äter. För jag vet själv hur jobbigt jag får det då jag läser/hör andra människor berätta om hur mycket dom tränar, hur deras diet är blablabla. Snälla nån skona mig. Det får mig att äta mer, sen blir jag ledsen för att jag åt, sen tänker jag "Det spelar ju ingen roll nu när jag redan börjat äta" och så äter jag mer!
Det är en ond cirkel och jag försöker ta mig ur den. Sen blir jag så himla dålig i magen. Tränar jag ingenting (vilket jag typ aldrig gör) och äter massor med mat (alltså inte bara onyttiga saker, utan allting och mycket av det) så blir allting dåligt.
Jag tänker inte heller säga hur mycket jag rör på mig, för det vill jag inte att någon ska veta. Speciellt med tanke på att jag vet hur dåligt jag själv mår då folk sitter och berättar "idag tränade jag på gymmet och idag tränade jag dittandattan". Det har inget med detta att göra.
Jag har inte heller någon aning om hur jag mår, hur jag känner. Jag känner mig inte som förut, då allting var svart. Då det enda jag gjorde var att sitta hemma och deppa livet ur mig själv. Så känner jag mig inte. Mer meningslös och tom. En känsla som vrider om i magen, men ändå lämnar den så pass oberörd att jag inte deppar ihop. För det var en tuff tid, en jävla tuff tid. Samtidigt som jag ville ha hjälp så hade jag nog inte tagit emot den även om jag fått den. För det har jag aldrig gjort. Jag har tagit mig igenom allt själv.
Det finns så mycket som inte borde nämnas, saker som ett fåtal personer vet som dom egentligen inte borde veta. Vissa saker behöver inte ens kuratorn veta bara för att hon ska hjälpa mig, för hon skulle bara göra det värre.
Ibörjan av de samtalen var det skönt. Alltså endast det första ensamma. Resten blev bara jobbiga, då hade jag berättat allt jag ville berätta, sen ville jag bara därifrån. Jag hade lättat mitt hjärta för någon jag inte ens kände.
Men det räckte inte, istället skulle hon rota. Rota i mitt inre och i min familj.
Där sa jag stopp och började sura, vart lite smått otrevlig och bad om att få slippa eftersom jag uppnått de jag ville uppnå med mina samtal.
Att få det bättre hemma.
Men det har det inte blivit. Det var bättre, det börjar gå utför igen. Men denna gång ska jag lösa det själv. För det är bara jag som måste ändra mig. Och jag tänker inte falla tillbaka igen. Jag tänker inte skaffa mig fler ärr som folk undrar över.
Jag är för stark för det.
Har tråkigare än allt. Känner bara hur less jag är på att vara vaken, att leva överhuvudtaget? Jag står ju bara och trampar på samma ställe. Jag vill ut i världen, helst bli rik direkt så jag slipper jobba mig ihop en förmögenhet.
Pengar är lycka, vem kan inte säga att man blir lycklig av att äta? Att shoppa?
Det blir iallafall jag.
En kort lycka, men den gör mig glad den korta stunden den verkar.
Speciellt maten, jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Men jag kan inte. Jag kan inte låta mig själv äta allt det jag egentligen vill äta. Och jag tänker inte sitta här och säga vad jag äter och inte äter. För jag vet själv hur jobbigt jag får det då jag läser/hör andra människor berätta om hur mycket dom tränar, hur deras diet är blablabla. Snälla nån skona mig. Det får mig att äta mer, sen blir jag ledsen för att jag åt, sen tänker jag "Det spelar ju ingen roll nu när jag redan börjat äta" och så äter jag mer!
Det är en ond cirkel och jag försöker ta mig ur den. Sen blir jag så himla dålig i magen. Tränar jag ingenting (vilket jag typ aldrig gör) och äter massor med mat (alltså inte bara onyttiga saker, utan allting och mycket av det) så blir allting dåligt.
Jag tänker inte heller säga hur mycket jag rör på mig, för det vill jag inte att någon ska veta. Speciellt med tanke på att jag vet hur dåligt jag själv mår då folk sitter och berättar "idag tränade jag på gymmet och idag tränade jag dittandattan". Det har inget med detta att göra.
Jag har inte heller någon aning om hur jag mår, hur jag känner. Jag känner mig inte som förut, då allting var svart. Då det enda jag gjorde var att sitta hemma och deppa livet ur mig själv. Så känner jag mig inte. Mer meningslös och tom. En känsla som vrider om i magen, men ändå lämnar den så pass oberörd att jag inte deppar ihop. För det var en tuff tid, en jävla tuff tid. Samtidigt som jag ville ha hjälp så hade jag nog inte tagit emot den även om jag fått den. För det har jag aldrig gjort. Jag har tagit mig igenom allt själv.
Det finns så mycket som inte borde nämnas, saker som ett fåtal personer vet som dom egentligen inte borde veta. Vissa saker behöver inte ens kuratorn veta bara för att hon ska hjälpa mig, för hon skulle bara göra det värre.
Ibörjan av de samtalen var det skönt. Alltså endast det första ensamma. Resten blev bara jobbiga, då hade jag berättat allt jag ville berätta, sen ville jag bara därifrån. Jag hade lättat mitt hjärta för någon jag inte ens kände.
Men det räckte inte, istället skulle hon rota. Rota i mitt inre och i min familj.
Där sa jag stopp och började sura, vart lite smått otrevlig och bad om att få slippa eftersom jag uppnått de jag ville uppnå med mina samtal.
Att få det bättre hemma.
Men det har det inte blivit. Det var bättre, det börjar gå utför igen. Men denna gång ska jag lösa det själv. För det är bara jag som måste ändra mig. Och jag tänker inte falla tillbaka igen. Jag tänker inte skaffa mig fler ärr som folk undrar över.
Jag är för stark för det.
Kommentarer
Trackback
