Jag vill gråta
Jag känner mig tragisk. Jag är tragisk. Jag vill inte längre. Jag kan inte ändra mitt liv det går inte. Det blev som det blev och det kommer jag måste sota för i resten av mitt liv. Egentligen vill jag bara gråta. Gråta så att tårarna sprutar och hela rummet fylls av ett oändlig hav av tårar som sköljer bort allt. Jag vill verkligen gråta men jag kan inte. Hur mycket jag än trycker, slappnar av, har ögonen öppna så att det blir torrt. Det fungerar inte. Bara jag får igång gråten så skulle den nog aldrig sluta.
Jag vill verkligen gråta. Sitta i min mammas famn och gråta som ett litet barn. Jag saknar det. Att vara liten och tro att världen är hur stor som helst, att aldrig behöva bekymra sig för något. Ta varje dag som den är och aldrig oroa sig för något.
Jag vill vara barn igen. Kunna leka med barbiedockor som om inget har hänt. Inte bry sig om att håret är åt helvete eller att den där extra kakan redan känns på magen.
Jävla vinter och jävla sommar. Jävla höst och jävla vår. Nu måste man börja träna. Hålla sig i form. Sluta äta massa goda grejer bara för att hålla vikten. Jag förstår faktiskt inte varför jag helt plötsligt vägt mindre än jag gjort hela sommaren. Det kom som en chock. Jag som levt det goda livet med massa söta saker utan att ens röra på mig. Jag rörde mig som en tok innan sommaren och då hände ingenting. Nu har helt plötsligt allt hänt och höftbenen sticker ut mer än vanligt. Jag är inte mager, bara smalare än vanligt.
Men det var väl det jag ville.
Livet knackar på dörren. Nu ska jag gå ut och leta upp mamma. Hitta något att syssla med. Älskade mamma som hade så ont i magen att hon var hemma halva veckan och mådde skit. Hon som är så rädd för att gå till doktorn. Jag hatar henne för det. Dör hon dör jag. Hon är den enda anledningen till att jag vill vara hemma. Lämnar hon mig ensam klarar jag inte av pappa. Så jag var tvungen göra något och för en av mina sista hundralappar köpte jag det där äpplehalsbandet hon velat ha. Hon lovade faktiskt att åtminstone ringa doktorn om hon skulle må dåligt dagen efter.
Älskade mamma.
Jag vill verkligen gråta. Sitta i min mammas famn och gråta som ett litet barn. Jag saknar det. Att vara liten och tro att världen är hur stor som helst, att aldrig behöva bekymra sig för något. Ta varje dag som den är och aldrig oroa sig för något.
Jag vill vara barn igen. Kunna leka med barbiedockor som om inget har hänt. Inte bry sig om att håret är åt helvete eller att den där extra kakan redan känns på magen.
Jävla vinter och jävla sommar. Jävla höst och jävla vår. Nu måste man börja träna. Hålla sig i form. Sluta äta massa goda grejer bara för att hålla vikten. Jag förstår faktiskt inte varför jag helt plötsligt vägt mindre än jag gjort hela sommaren. Det kom som en chock. Jag som levt det goda livet med massa söta saker utan att ens röra på mig. Jag rörde mig som en tok innan sommaren och då hände ingenting. Nu har helt plötsligt allt hänt och höftbenen sticker ut mer än vanligt. Jag är inte mager, bara smalare än vanligt.
Men det var väl det jag ville.
Livet knackar på dörren. Nu ska jag gå ut och leta upp mamma. Hitta något att syssla med. Älskade mamma som hade så ont i magen att hon var hemma halva veckan och mådde skit. Hon som är så rädd för att gå till doktorn. Jag hatar henne för det. Dör hon dör jag. Hon är den enda anledningen till att jag vill vara hemma. Lämnar hon mig ensam klarar jag inte av pappa. Så jag var tvungen göra något och för en av mina sista hundralappar köpte jag det där äpplehalsbandet hon velat ha. Hon lovade faktiskt att åtminstone ringa doktorn om hon skulle må dåligt dagen efter.
Älskade mamma.
Kommentarer
Trackback
