Glömt
Imorgon börjar veckan om igen. Jag vill bara gråta. Känner mig så jävla nere. Kanske blir att gå till kurator Tomas eller vad han heter. Eller så kanske jag skiter i det och bara gråter istället. Brukar bli mycket lättare då. Om något kan bli lättare...
Min älskade Marcus har åkt hem igen. Tillbaka till lumpen och jag är ensam i helvetet med en pappa som djävul. Teater. Det är mitt liv. Ett skådespel. En pjäs utan slut. Den dagen han äntligen slutar med att tracka ner på mig. Den dagen skulle jag aldrig glömma.
Och vad tänkte jag på då jag fick frågan "Vad har du gjort på ditt ben?" och svarade "Eeh... gått in i väggen!".
Så sant men ändå så fel. Jag gick inte in i väggen för att få dom där ärren, inte fysiskt iallafall. Jag föll, ända längst ner. Marcus var faktiskt här. Han var det, men det hjälpte inte. Det funkade inte den gången. Om han ändå kunde komma tillbaka och aldrig åka hem.
Stanna hos mig föralltid så jag inte hamnar i dalarna. Det är så jäkla jobbigt att cykla uppför... 
Om det ändå fanns något positivt med dagen, men det gör det inte. Glömde det enda jag skulle komma ihåg idag. Gratta Sandra för att hon och Philipe varit tillsammans i ett år. Det glömde jag. Måste ringa henne imorgon.
Och idag upptäckte vi ännu ett nytt sår på min älskade hund. Väldigt äckligt. Alldeles rött. Som en böld. Snälla, bli hel igen.
