If you only
30 Oktober 2005.
Det var då jag träffade Marcus för första gången. Det var väl spännande. Himla nervöst. Jag kunde inte sova på hela natten och då tåget rullade in på stationen slutade hjärtat att slå, jag kunde inte andas. Då han kom gående mot mig var min första tanke "Så himla liten han är!". Det var han också. Jätteliten. Han hade blåa mjukisbyxor. Jag kommer inte ihåg vad han hade för tröja, men jag minns att han hade en halsduk med Norrlandsguld på. Jag minns så väl hur han så generat med väskan i handen kom mot mig.
Vi kramades. Sa bara hej. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Vi satte oss längst fram i bussen. Fortsatte att hålla hand. Sa ingenting. Absolut ingenting till varandra. Satt där bredvid varandra längst fram bakom busschauffören. På andra sidan i bussen längst fram satt två tanter.
Marcus frågade något som jag inte minns längre, jag var väl så nervös att jag inte kommer ihåg. Det var det enda vi sa.
När vi kom till stan var vi tvugna att vänta i någon timma på att få åka bussen hem. Första gången vi kysstes var utanför McDonalds. Jag minns det så väl. Jag försvann. Jag var kär.
Vi satt inlindade i varandra i busskuren och väntade på bussen.
Nu har det gått två år.
Det har varit många jobbiga stunder. Många stunder där man bara velat släppa allt och bara falla. Men jag har inte släppt. Jag visste ju vad vi hade när vi var med varandra. Det var då Marcus tog studenten allt jobbigt började. Han hade lovat, men höll det inte och det slutade med sjukan för honom och en natt utan en god sömn. Jag visste inte vart han var, jag orkade nog inte heller bry mig. Sen gick det utför.
Förra året.
Den 28 oktober om jag inte tar fel, åkte jag till Marcus. Jag visste vad som väntade, men jag vägrade inse det. Det hade varit dåligt länge. Jag ville bara inte förstå vad som faktiskt höll på att hända.
Det hände. Marcus gjorde slut. Min värld rasade. Jag insåg att jag behövde honom mest i världen. Jag orkade inte utan honom. Stannade ändå kvar där hela veckan.
Det var så tungt. Jag grät varenda dag. När Marcus inte märkte, när han märkte. Försvann i mig själv. Höll ändå skenet uppe.
Jag kunde inte visa hur illa det egentligen var. Jag log även fast jag grät inuti, jag skrattade även fast jag sprack.
Lät honom göra som han ville med mig, orkade inte bry mig. Det enda jag ville var att han skulle älska mig igen. Att han ville bli tillsammans med mig, vara kär i mig. Dagarna gick, saktare än någonsin. Så sakta har dom nog aldrig gått. Vi sovde tillsammans. Jag njöt av det, mina sista nätter med Marcus. Samtidigt som jag bara gick sönder ännu mer. Det var som om en haj bet mig och skakade sådär på huvudet för att få loss en bit. Jag trasades sönder. Hade jag inte stannat hade jag nog klarat mig lindrigt undan, istället stannade jag och plågade mig själv till det yttersta bara för att få honom att älska mig igen.
Du snackar om att det bara finns en sorts "Jag älskar dig", men det gör det inte. Det har du själv sagt.
Sista året.
Började ju dåligt, men efter en kväll ute och massa tårar nere vid älven ändrade sig allt. Vi blev tillsammans igen. Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag trodde först att han ljög bara för att han inte ville att jag skulle hoppa. Men han menade det.
Vi blev tillsammans igen. Det var bäst, allt var så lyckligt igen. Innan det gick utför. Det var då Marcus började lumpen. Och jag började umgås med E. Det var det dummaste jag gjort. Jag misstog mig och lät Marcus lida för det. Det slutade med att vi gjorde slut. På Valborg. Men det var behövligt.
Efter det insåg jag hur mycket jag älskade honom. Jag hatade mig själv för vad jag utsatt honom för. Han var mitt allt. Jag förstod inte hur jag kunnat vara så egoistisk.
Vi var nykära.
Jag vet inte, jag är inte det fortfarande. Förhoppningsvis är jag i en fas jag kommer över. Jag vill verkligen inte vara utan honom. Han är den enda som vet allt om mig. Han är den jag älskar mest.
2 år med dig Marcus Hjelm.
2005-10-30
Det var då jag träffade Marcus för första gången. Det var väl spännande. Himla nervöst. Jag kunde inte sova på hela natten och då tåget rullade in på stationen slutade hjärtat att slå, jag kunde inte andas. Då han kom gående mot mig var min första tanke "Så himla liten han är!". Det var han också. Jätteliten. Han hade blåa mjukisbyxor. Jag kommer inte ihåg vad han hade för tröja, men jag minns att han hade en halsduk med Norrlandsguld på. Jag minns så väl hur han så generat med väskan i handen kom mot mig.
Vi kramades. Sa bara hej. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Vi satte oss längst fram i bussen. Fortsatte att hålla hand. Sa ingenting. Absolut ingenting till varandra. Satt där bredvid varandra längst fram bakom busschauffören. På andra sidan i bussen längst fram satt två tanter.
Marcus frågade något som jag inte minns längre, jag var väl så nervös att jag inte kommer ihåg. Det var det enda vi sa.
När vi kom till stan var vi tvugna att vänta i någon timma på att få åka bussen hem. Första gången vi kysstes var utanför McDonalds. Jag minns det så väl. Jag försvann. Jag var kär.
Vi satt inlindade i varandra i busskuren och väntade på bussen.
Nu har det gått två år.
Det har varit många jobbiga stunder. Många stunder där man bara velat släppa allt och bara falla. Men jag har inte släppt. Jag visste ju vad vi hade när vi var med varandra. Det var då Marcus tog studenten allt jobbigt började. Han hade lovat, men höll det inte och det slutade med sjukan för honom och en natt utan en god sömn. Jag visste inte vart han var, jag orkade nog inte heller bry mig. Sen gick det utför.
Förra året.
Den 28 oktober om jag inte tar fel, åkte jag till Marcus. Jag visste vad som väntade, men jag vägrade inse det. Det hade varit dåligt länge. Jag ville bara inte förstå vad som faktiskt höll på att hända.
Det hände. Marcus gjorde slut. Min värld rasade. Jag insåg att jag behövde honom mest i världen. Jag orkade inte utan honom. Stannade ändå kvar där hela veckan.
Det var så tungt. Jag grät varenda dag. När Marcus inte märkte, när han märkte. Försvann i mig själv. Höll ändå skenet uppe.
Jag kunde inte visa hur illa det egentligen var. Jag log även fast jag grät inuti, jag skrattade även fast jag sprack.
Lät honom göra som han ville med mig, orkade inte bry mig. Det enda jag ville var att han skulle älska mig igen. Att han ville bli tillsammans med mig, vara kär i mig. Dagarna gick, saktare än någonsin. Så sakta har dom nog aldrig gått. Vi sovde tillsammans. Jag njöt av det, mina sista nätter med Marcus. Samtidigt som jag bara gick sönder ännu mer. Det var som om en haj bet mig och skakade sådär på huvudet för att få loss en bit. Jag trasades sönder. Hade jag inte stannat hade jag nog klarat mig lindrigt undan, istället stannade jag och plågade mig själv till det yttersta bara för att få honom att älska mig igen.
Du snackar om att det bara finns en sorts "Jag älskar dig", men det gör det inte. Det har du själv sagt.
Sista året.
Började ju dåligt, men efter en kväll ute och massa tårar nere vid älven ändrade sig allt. Vi blev tillsammans igen. Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag trodde först att han ljög bara för att han inte ville att jag skulle hoppa. Men han menade det.
Vi blev tillsammans igen. Det var bäst, allt var så lyckligt igen. Innan det gick utför. Det var då Marcus började lumpen. Och jag började umgås med E. Det var det dummaste jag gjort. Jag misstog mig och lät Marcus lida för det. Det slutade med att vi gjorde slut. På Valborg. Men det var behövligt.
Efter det insåg jag hur mycket jag älskade honom. Jag hatade mig själv för vad jag utsatt honom för. Han var mitt allt. Jag förstod inte hur jag kunnat vara så egoistisk.
Vi var nykära.
Jag vet inte, jag är inte det fortfarande. Förhoppningsvis är jag i en fas jag kommer över. Jag vill verkligen inte vara utan honom. Han är den enda som vet allt om mig. Han är den jag älskar mest.
2 år med dig Marcus Hjelm.
2005-10-30
Jag älskar dig.
Kommentarer
Postat av: k
åh så vackert det är. och sorgligt. jag vill bara gråta!
Trackback
