emelie

Idag känns det som om jag bara stressat, stressat och stressat. Har liksom inte hunnit något vettigt egentligen. Har bara tittat på klockan och insett att jag har mindre tid på mig än jag trodde.
 
Imorse vaknade jag och sprang ut med Jolin, var hemma en timma, åt under den timman frukost och lunch med en halvtimmas mellanrum, sprang ut med Jolin igen, denna gång i skogen (och när jag säger sprang så menar jag såklart inte bokstavligt), sen var det raka vägen till skolan, sitta på CADen och fatta noll.
Vet fortfarande inte hur jag ska göra för att få en låda att passa i en annan. 

Efter det satt jag med Lovisa och väntade på att resten av tjejerna i klassen skulle komma och joina Lovisa eftersom hon skulle bli ensam om jag gick. Så då stannade jag med henne tills tjugo över. Sen gick jag fort som attan in till stan för att jag trodde att jag skulle vart tvungen ta bussen till stan för att åka på körskolan. 

Men nej, då jag sitter på bussen hem (slutligen) så ringer pappa och säger att han skjutsar mig. Urkul. Så jag hinner vara hemma drygt en timma innan jag måste åka iväg igen. Hann sova i kansek tio minuter under den tiden. Mycket behövligt annars hade jag antagligen somnat på körskolan.

Sen var det bussen hem. Hann som tur var med kvart i sexan (tur i oturen, förlorade nämligen en tia på att hinna med den bussen). Väl hemma möter en sallad mig som middag. En sallad?! En dag som denna, då man hungrar ihjäl.

Jo, sallad är jättegott!
Om man heter Anna Skipper och älskar att äta levande föda och sörpla i sig mixade drinkar med grönsaker som egentligen inte finns.
Och det är verkligen inte jag.



Men nu ska jag hinna borsta tänderna innan jag ska iväg igen. Denna gång bär det av mot Apoteket på Solbacken för att lyssna på en föreläsning om värktabletter (mamma blev glad då jag sa att jag ville följa med, egentligen är jag inte ett dugg intresserad).

Hoppas innerligt att jag hinner hem tills klockan nio och GREY'S ANATOMY!