Ögonblicket
Yamyam. Saknar Marcus mest i världen. Jag känner mig tom och ensam. Död, men endå levande. Svårt att beskriva. Det är som då man ramlar och tappar luften. Hjälplös, liten och rädd.
Någon är arg på mig, egentligen borde jag inte bry mig, men jag gör det ändå. Jag kan inte rå för att jag får dåligt samvete då någon anklagar mig för massa saker, även fast jag själv vet att dom inte är sanna. Det hatar jag mig själv för. Det finns mycket jag hatar mig själv för, mina lovehandels, mitt äckliga hår som förut var långt och tjock men nu är kort och utklippt för att jag dumt nog permanentade det. Jag hatar mig själv för mina breda höfter, mina breda och stora fötter, min näsa, mina okvinnliga händer, att jag är lat så att jag inte orkar röra mig och äter godis istället. Jag hatar också mig själv för att jag inte kommit ut ur denna jävla stad och för att jag inte är lyckad och rik. Det finns mer saker jag skulle kunna räkna upp, det skulle ta en evighet. Jag försöker så gott jag kan att glömma bort allt det onda som hänt och se det positivt. Marcus gör så det går. Han får mig att tycka om mig själv, för det mesta. Såklart man vill ha den där magen som hon på tv, eller dom där brösten hon på bilden i affären har. Kläderna sitter ju alltid så mycket bättre på skyltdockorna än på mig. Om jag ändå hade den kroppen. Det är hemskt att veta hur allting kryper ner i åldrarna. På min mellanstadieskola har nu ett gäng tjejer utnyttjat utvecklingsstörda för att få dom att köpa ut alkohol, sexorna på den skolan har också misshandlat en kille. Då jag gick i sexan tänkte jag knappt på det. Jag kunde i mina vildaste drömmar inte ens tänka mej mig själv onykter. Det fanns inte. Nu verkar det vara en självklarhet.
Allting går så fort. Ettan på gymnaiset gick lika fort som det går att duscha. Snart är jag tjugofyra och gravid, studerande och lägenhetsinnehavare. Det är svårt att ta vara på alla dagar, det är svårt att ta vara på alla stunder som finns. På den där lukten som man kände efter regnet, den man skulle sparat i en burk. Den där solnedgången man vill uppleva för resten av sitt liv. Det där ögonblicket då allting kändes fruktansvärt rätt. Ögonblick man vill spara och minnas för alltid. Ögonblick man säger att man ska minnas. Tre veckor efter är det glömt, då är det ett nytt ögonblick som räknas, som är det man ska minnas för resten av sitt liv. Det är de ögonblicken man glömmer. Ögonblicken man minns är de man chockas av, som piskar dig i ansiktet som en höstvind. Ögonblick man vill glömma, men aldrig kan glömma. Det är de man minns. Det är då man minns precis allting, lukten, ljuset, ansiktsuttrycket, andetagen, ljuden, rörelserna.
Att försöka glömma är lönlöst, hur ska man då få bort dem ur sitt huvud? Hur ska man kunna glömma?
Jag har ingen aning.
