emelie

Egentligen är det ju fint med en dag för mammorna. Det är det ju, men jag förstår inte varför jag årligen måste följa med till farmor och farfar. Farmor är inte min mamma och farfar är inte min pappa, så rent logiskt sett borde jag inte ens behöva röra ett finger. Ändå så har jag gjort det, klätt upp mig riktigt fint faktiskt.

Min mamma betyder så mycket för mig. Hon blev glad över presenten. Jag känner mig så ond då det är såna hära dagar. Jag köper aldrig något åt pappa, men då det gäller mamma har jag plötsligen jättemycket köpt. Jag förstår inte att hon orkat med mig. Alla dessa otaliga bråk och svordomar. Alla gånger jag slängt igen dörren mitt framför näsan på henne, kallat henne surkärring. Jag älskar och beundrar henne. Hon är så stark. Stark och envis. 
Envisheten har jag fått från henne. Jag kan inte låta bli att le då jag tänker på alla gånger någon av oss varit sur, och sen har den andra blivit sur bara för att den första var det. Jag kan inte låta bli att tänka på alla gånger vi skrattat åt något roligt i bilen, alla gånger hon hjälpt mig även fast hon inte vet det. Jag kan inte låta bli att tänka på hur sviken jag känner mig av henne alla de gånger hon borde stått på min sida när det gäller pappa. 
Jag kan inte låta bli att tänka på att hon faktiskt är min mamma och att jag är riktigt stolt över henne. 

Mamma, jag älskar dig.