emelie

Jag har överlevt dagen. Jag är glad, men samtidigt bekymrad. Bekymrad över att livet inte är som jag önskar att det vore. Glad för att jag har Marcus.

Idag borde vi egentligen fira ett år och sju månader, men eftersom lumpen finns, och att norrland och övriga Sverige existerar så är det nästintill omöjligt. Visst är jag ledsen, men jag får leva med det. Varje dag som går betyder att det blir en dag närmare tills jag får träffa honom igen. Jag älskar honom så fruktansvärt att det inte finns. Jag är så kär, det bara sprudlar. Såhär kär har jag aldrig varit i hela mitt liv, låt inte denna känsla försvinna, för jag älskar den!