emelie

Nu känner jag mig lugnare än förut. Det är nästan säkert nu. Jag trodde nästan att jag gjort ett av mina livs största misstag. Jag ska aldrig, aldrig, göra om det. Ikväll var jag bara hemma och sovde. Jag är så ond mot Marcus då jag är trött, då blir jag så irriterad hela tiden. Men han har nog lärt sig leva med det, hoppas jag.
Han är det bästa som hänt mig. Och jag säger det bara inte, nu menar jag det faktiskt. Jag trodde att jag var kär förut, men det är inget jämfört med hur det känns nu. Nu känns det som om jag ska spricka då jag tänker på honom, hör honom andas. Jag vill bara sprattla av tanken på honom och jag känner mig som en rymdraket som just brytit sig ut ur atmosfären och mött rymden och den eviga tyngdlösheten.

Många frågar hur vi orkar. Ärligt talat - Jag vet inte. Egentligen orkar jag inte. Jag kan inte räkna hur otaligt många gånger jag tänkt på hur mycket jag saknar honom och hur mycket en kram skulle betyda. Jag kan inte räkna hur otaligt många gånger jag saknat hans andetag brevid mitt öra och hans skäggstubb mot min känsliga hy, haha. Det eviga skämtet...
Han är min luft och jag andas inte då han inte är med mig. Jag känner inget då han inte är här. Då jag inte är med honom känner jag bara sorg. Sorg och en ensamhet som jag bärt på under hela mitt liv. Ensamheten och tomrummet som han fyller ut var eviga gång vi träffas och håller varandra i handen.
Jag vet inte om jag skulle överleva utan honom, inte längre. Han är det jag lever och kämpar för.
Finns inte Marcus, finns inte jag.