emelie

Jag gillar inte att livet går vidare. Min bästa vän är som en fullkomlig främling. Hon som var min bästa vän rättare sagt. Vi har glidit ifrån varandra, vi pratar inte ens med varandra. Vi som sa att vi alltid skulle vara vänner. Vi var som kakor och saft. Klart jag saknar henne, klart jag saknar alla andra kompisar jag hade. Det är tungt att se hur tajta dom blivit och hur jävla hemmatjej jag blivit. Jag önskar att jag aldrig fått deppen i åttan och jag önskar att allt var precis som förut. Då jag fortfarande hade någon att vara med dessa varma sommarkvällar. Då jag fortfarande hade någon att prata om killar med, att äta glass med.

Jag önskar att jag kunde få börja om mitt liv och göra allting annars. Jag orkar inte med denna skuld jag känner till mig själv. Skulden över att det är bara jag som bär ansvaret för hur det blivit. Skulden över att jag fört mitt liv åt de håll jag inte vill ha det. Jag ska ändra mig, jag ska skaffa vänner jag kan umgås med på kvällarna och äta glass med. Jag ska.
Men jag vet inte om jag orkar.
Var ska jag leta, hur ska jag hitta dem? Jag är aldrig ute, jag går skola i Umeå.

Helst av allt vill jag bara lägga mig ner och somna för alltid.
Somna för alltid, vakna och få allting omgjort.