emelie

Jag är deppad, igen. Jag känner mig orkeslös. Jag orkar verkligen inget annat än att äta och sova, det finns inte krafter till annat. Jag vill vara med vänner och jag vill gå ut och gå, men jag orkar bara inte. Jag vaknade klockan för tio minuter sen i soffan, efter att ha sovit sen klockan åtta. Jag är besviken på mig själv, det är ingen annan än jag själv som förstör mitt eget liv. Det är bara jag som bär skulden, även fast jag gärna vill skylla på massa andra som hindrar mig från att utveckla mig själv.

Jag är besviken på mig själv att jag har så svårt att släppa in pappa i livet igen. Jag litar helt enkelt inte på honom, han kanske sårar mig igen. Jag vill ge honom en chans, men jag kan bara inte vara trevlig och snäll mot honom. Vi matchar inte, han är bara någon som lever i mitt hus, ingen jag känner mig besläktad med. Jag försöker verkligen mitt bästa att vara snäll och trevlig, men jag klarar det i kortare stunder. Jag hatar då han rör mig, skämtar med mig. Jag hatar då han tittar på mig, jag vet att han inte är stolt över mig. Jag vet att han inte tycker jag gjort rätt, jag vet att han hellre velat att jag valt natur, så jag faktiskt skulle kunna bli något. Då skulle han varit stolt över mig. Det är han inte nu. Det har han aldrig varit och kommer aldrig vara, för vad jag än gör kommer han aldrig vara nöjd över det jag gör.
Jag är helt enkelt inte värd den uppmärksamheten av honom.