emelie

Jag tror jag har ramlat tillbaka i depressionens träsk igen. Jag vill inte få alla att tycka synd om mig, för det är det inte. Och jag vill inte få alla att tro att jag är en fjortis som vill ha uppmärksamhet och skär sig i armarna. Jag menar inte heller att alla som skär sig i armarna är fjortisar. För så är det verkligen inte! Jag har bara ingen att prata med om min dåliga sinnesstämning just nu. Då tänker säkert alla "Men prata med Marcus då?". Det är inte så jävla lätt. Jag klarar inte av att prata om det i telefon, och då vi är med varandra kommer vi aldrig till saken. Så det blir att jag bär runt på allting. Tillslut blir det en stor klump som exploderar och då blir det såhär.
Jag vill inte vara nedstämd, jag har ingen anledning. Det finns dom som har de mycket värre. De som inte har två föräldrar, ingen mat, inget hem. Jag har allt. Jag har en pappa och en mamma, ett eget nytapetserat rum och hur mycket mat jag kan äta. Ändå gnäller jag.
Jag försöker faktiskt sluta, jag försöker verkligen. Men det går inte. Då jag lyckats bygga ihop den trasiga själv jag bär på lyckas någon bryta sönder den. Oftast pappa.
Bara för att jag inte förstår behöver jag inte vara dum i huvudet. Bara för att jag fick VG på ett prov behöver jag inte vara dum i huvudet. Men det är jag alltid. Alltid är det mitt fel, alltid är det jag som ställt till med något.
Jag kommer aldrig duga åt honom, och det tar ont att inse de. Jag ville nog inte inse de när jag var yngre, det var när jag kom i tonåren jag förstod hur liten chans jag egentligen hade för att bli det "perfekta" barnet.
Egentligen vill jag inte kalla honom pappa. Det låter hemskt, men jag vet inte om jag skulle vara så ledsen om han dog. Jag vet inte ens om jag skulle sakna honom.
Skulle mamma dö skulle hela mitt liv falla i bitar, det är något jag aldrig, ALDRIG, skulle klara av.