emelie

Du får inte falla tillbaka Emelie, du orkar. Deppa inte, deppa inte, deppa inte. Håll emot.
Jag vet att du kan.

Återigen, självintalning. Jag kan stå emot, men innerst inne vet jag att jag inte kan. Jag vet att jag inte kan men jag vill så gärna. Jag önskar att jag hade kraften att stå emot alla svarta tankar.
Men det har jag inte.

Jag försöker, varje dag, att inte falla tillbaka till alla dessa mörka dagar där jag satt inne med persiennerna nere och rakbladet mot handleden. Jag försöker varenda dag att inte tänka alla dessa mörka tankar. Jag försöker verkligen att se det positiva med allt och alla.
Det går bara inte, jag kan bara inte. Jag vill inte vara nere. Egentligen vill jag inte.
Men en del av mig vill. För det har alltid varit en bit av mig. Det där mörka. Alla de där tankarna. Det är en del av mig. Jag är rädd för att bli glad, lycklig. Jag är rädd för att aldrig mer få stänga in mig i mig själv och bara försvinna bort. Jag är rädd för att tappa allt som varit min bästa vän så länge. Jag vill tappa det, men vet inte om jag kan.
Egentligen borde jag kunna, jag borde vilja. Men jag är inte säker på att jag vill det längre. Det har jag aldrig velat. Det har alltid funnits där. Dödstankarna från tidig ålder. Alla dumma tankar om att rymma eller drunkna. Alla dumma tankar om hur jag skulle ta mitt liv för att slippa denna jävla plåga.
För det är det faktiskt, en riktig jävla plåga. Jag orkar egentligen inte att dag ut och dag in vara den där glada tjejen. Men jag vet att jag måste orka för ingen skulle ändå ha orken att lyssna. Och hur skulle jag vara om jag inte var glad?

Det är bara att dra på masken och fortsätta spela och se hur länge det håller. 
Det har ju funkat i tre år nu.