emelie

Är hemma igen..
Tillbaka till den tråkiga vardagen. Utan all kärlek och alla skratt. Jag kan bara inte annat än gråta. Det finns inget värre än att sakna den man älskar mest.
På sista tiden har jag funderat mycket, funderat på min framtid och vad jag vill göra med mitt "liv". Jag har alltid velat åka härifrån. Bara flytta från denna lilla stad och flytta till en större. Frågan är om jag vågar. Jag vet inte om jag vågar lämna min älskade mamma, min älskade hund. Det är bara det som stoppat mig nu på senare tid. Ibland får jag känslan av att jag bara vill skita i allt.
Hoppa av skolan, flytta till Marcus, skaffa ett jobb.
Men sen inser jag att jag inte kan det. Jag älskar mamma för mycket, mamma och Jolin. Jag kan inte lämna dem efter mig. Sen vet jag inte om jag bara kan hoppa av skolan sådär för mitt livs kärlek. Om jag ens kan uttala mig om det. Jag har bara träffat en kille i hela mitt liv, och jag fantiserar redan om att dela resten av de med honom.
Är det verkligen så konstigt?
Allting har blivit så bra för oss. Han vet allt om mig, allt som ingen annan vet. Om relationerna till pappa och mamma. Om alla eviga bråk och hatord. Om alla hårda beröringar.
Jag älskar verkligen honom.
Men är det inte ett tillräckligt högt pris att betala. Tänk om det inte håller. Tänk om det tar slut. Då har jag ingen utbildning för att jag dumt nog sket i den för att få vara nära honom. Men det skulle vara värt det.
Vad är inte mer värdefullt än ett liv man faktiskt vill leva?