emelie

Jag vet inte vad det är, men jag börjar nästan bli panikslagen. Den ligger och lurar i magen och bara väntar på att få bryta ut. Jag vet inte vad jag vill. Egentligen vill jag ha valt rätt från början, men det gjorde jag ju tydligen inte. Och nu kanske jag inte ens får komma in på något i stan, det betyder att jag antingen fortsätter eller hoppar av. Jag kan inte hoppa av, jag kanske inte ens får något jobb om jag hoppar av!
Jag gillar inte Margareta. Hon är otrevlig och behandlar mig som en kund. Hon tycker ju att det är så sorgligt om skolan förlorar mig. Jäklar också. Och intagningskansliet hade ingen telefontid längre, utan den var klockan tio. Så jag måste få Margareta att ringa eftersom jag kommer vara på skolan. Och när jag kommer hem har ju hela svenska folket slutat jobba och gått hem för dagen för minst trettio minuter sen.
Jag vill bara ha ett normalt liv.