älskade mormor
Idag var jag på min allra första begravning. Det var väl som jag trodde, eller vad tror man egentligen?
Att alla bär svarta kläder och gråter. Det var vad jag trodde, och det stämde faktiskt.
Göte Hellström. Min mormors bästa vän, vi kan kalla honom min morfar. Han är det närmaste morfar jag någonsin haft. Min riktiga morfar dog då mamma var liten och Göte har varit där enda sen jag föddes. Han dog en dag innan sin nittioårs dag, men han hade det inte bra i slutet. Så man kanske får glädjas att han ha det bättre nu, i all sorg.
Men det som tog mest ont var att se mormor så ledsen. Mormor har alltid varit en kraftfull kvinna i mina ögon. Alltid har hon varit igång och nu har hon tappat gnistan. Det tog ont att höra allt det fina hon berättade om Göte, om dikten hon läste. Det tog ont att höra henne säga att hon inte visste vad hon längre hade att leva för, att det var hennes tur nästa gång.
Hur kan man få en mormor att bli lycklig igen när man knappt orkar kliva upp ur sängen själv?
Jag älskar dig mormor, du är ett av det finaste jag har.
Det tog så ont att höra henne berätta om det hon och Göte delat, över hur ledsen hon var att hon inte fick säga adjö.
Göte Hellström
1917-2007
Kommentarer
Trackback
