emelie

jag och marcus är tillsammans igen. det är lättande, som om en stor tyngd lyfts från mitt bröst. ungefär som att själen börjat kämpa emot det tunga istället för att släppa in det. i fredags trodde jag inte att jag skulle leva tills jag blev sjutton år. jag trodde verkligen inte det. allt hopp, allt jag någonsin hållit fast vid var borta, jag hade ingenting att se framemot, ingenting att kämpa för.

självmord, jag förstår varför vissa tycker det är själviskt, jag har själv tyckt det, men jag förstår varför dom gör det. tar beslutet att släppa allt för att slippa all psykisk smärta, jag förstår. smärtan i huvudet, kroppen, själen. ångesten som kommer och går, som krypningar i kroppen. att man ena sekunden känner sig stark medans man i andra ligger på sängen och gråter sönder. det är jobbigt att hela tiden känna sig missanpassad och fel. att känna att man inte duger och är fulare och äckligare än alla andra. man tävlar mot sig själv, mot den man vill vara, mot den man inte vill vara. man släpper allt. alla tankar på förbättring. jag har sakta börjat återhämta mig igen. den stora väggen jag byggt runt mig själv var stark, dom flesta av alla mörka tankar och känslor stannade ute, sen brast det. allt kom in, allt. någonting man sa, som nån sa eller gjorde kunde etsa sig fast i huvudet. allting gammalt revs upp och började cirkulera. kroppen är försvarslös, vad hade jag att försvara mig för? det fanns inget kvar att försvara. sakta bryter det ner en.

men sen vände det, ett samtal förändrade allt. nu har jag nått att kämpa för, något att se framemot.

tack marcus för att jag får dela mitt liv med dig.