emelie

nu ska jag ut och gå i det fina vädret. jag antar att vara ensam är det jag gör bäst. ensam är stark som man brukar säga, men jag känner mig inte stark. jag känner mig tunn som ett löv. ingen skyddande sköld som håller borta allt ont. det onda kommer in i mig, stannar och gör mig ännu ondare. jag har ont, syns det inte? måste jag vrida mig i smärta för att det ska märkas. nej, jag antar att jag kommer fortsätta som jag gör nu och alltid gjort. inte låta någon märka hur jag egentligen mår innuti. leka samma lek som jag alltid gjort. "visa aldrig dina innersta känslor" kompis ett frågar om jag ska med till kompis tre. jag hatar kompis tre, och kompis två, och kompis ett. äckliga fjortisar, fula äckliga människor. dumma, dryga, idiotiska. jag kanske låter allt mitt hat gå ut över dom, men dom ger mig ingenting, gör mig ingenting. ibland önskar jag att jag hade en riktig kompis, som jag kunde berätta allt för. en riktig tjejkompis som jag kunde sova över hos, berätta hemligheter för, prata om vad som helst. då kanske aldrig detta hade inträffat, allt som har hänt. alla ledsna stunder då jag bara hatat mig själv så mycket att jag haft lust att hoppa framför ett tåg. ibland undrar jag då mitt liv kommer sluta. ibland önskar jag att det slutade direkt. men jag vet att jag måste orka vidare, för marcus skull. det är endast för honom som jag lever vidare, men ibland vet jag inte ens om det räcker. just nu tvivlar jag.